---

Särskilda färgvarianter

Särskilda färgvarianter har lett till förvirring och diskussioner i fråga om en del raser el. uppfödningar.
Vita schäfrar nämns gång på gång i litteraturen. Att få aveln av dem godkänd i Tyskland har dock alltid ställt sig svårt.
I USA var situationen för de "vita schäfrarna" lättare och sedan 1982 uppföds också dessa hundar i Tyskland.

Romersk historiker & författare

Marcus Terrentius Verró ( 116-27 f.kr), romersk historiker & författare, var en av de första som beskrev schäfern.
Av intresse för oss är att han beskriver vallhundens päls som oföränderligt vit.
Enligt hans åsikt föredrog herdarna vita hundar för att inte förväxla dem med vargar, som oftast gick till angrepp i skymningen.
En annan romare, Colunella (första århundrandet f.kr) publicerade ett arbete med titeln "Lanthushållningens arter".
I detta beskriver han förhållandet mellan hund, herde och hjord, även han konstaterar att vallhundarna var vita.
Alla vet att den vita tyska schäfern härstammar från den tyska schäfern, men få känner till den fascinerande historien bakom den tyska schäferns ursprung.

Fadern

"Fadern" var en ryttmästaren (Kavallerikaptenen) Max E. von Stephanitz (1864-1936).
Att den tyska schäfern uppstod som ras kan vi tacka honom för, under hans ledning fastställdes den första standarden för rasen.
Den erkändes ursprungligen för den tyska schäferns blodlinje är hanhunden, Horand von Grefrath. Man kan följa vilken blodslinje som helst bakåt och man kommer att finna att anfadern är Horand. Von Stephanitz använde Horand som hörnstenen i sitt avelprogram, detta program hade som sitt mål dagens typ av schäfer.
I detta sammanhang måste nämnas att de som studerar schäferns historia kommer att stötta på namnet Hektor Linksrhein. Horand och Hektor är samma hund.
Von Stephanitz och hans vän Arthur Meyer fick syn på Hektor Linksrhein vid en utställning i Karlsruhe år 1899. För von Stephanitz motsvarade Hektor exakt den föreställning han hade om den äkta schäfern. Han köpte genast Hektor och ändrade hans namn till Horand von Grefrath.

Engelske domaren

Den engelske domaren Georg Horowitz kastade år 1923 ljus över Horands härkomst.
Han rapporterar att två två elsassare visades upp på en utställning i Hannover år 1879, den ene var Greif, som var född 1879 och hade vit päls.
Horand von Grefrath, SZI, den moderna tyska schäferns stamfader, härstammade fråm Greif.
härmed blev den vita färgen identifierad som genetiskt förväntad inom rasen.
Horands uppfödare var Friedrich Spuwasser från Frankfurt.
Horand von Grefrath, prototypen för von Stephanitz nya avel, förde med sig vita gener i sin blodslinje.
Flera av Horands barnbarn var vita.

Den vita schäfern i Amerika

När den vita schäfern strax efter sekelskiftet kom till Amerika, kom den inte öppet utan som fripassagerrare.
Den första tyska utställningsschäfer som importerades till Amerika var en tik, som härstammade från Beo Wuld och Hella von Schwaben.
Hon föddes i Tyskland den 12/7-1905 hos ägaren P Stätter och togs till Amerika av Otto Cross 1906.
Bilderna på henne visar en förstaklassig tik med mycket stora öron och kraftiga skelettben.
Dalrympel döpte hunden till Mira von Dalmore och visade henne på en utställning i New York 1907, där hon tog priset för mångfald.

Omkring 1912 vann rasen större gillande, då två nya, ivriga beundrare - Benjamin H Throop från Pennsylvania och Ann Tracy från New York- dök upp.
Även om det i dag är så gott som glömt, hade dessa båda stort inflytande över organiserandet av den klubb för tyska schäfrar i Amerika som grundades 1913.

Ann Tracy förde bok över vita schäfrar, hennes Stonihurst Edmond valpade den 27 mars 1917 och man tror att hon hon var den första registrerade vita schäfer som var född och uppvuxen i Förenta Staterna.

En annan stor hundklubb, som hade vita schäfrar, var Grafmore hundklubb i Reading, Massachusetts.

MS Janet Sergeant.

Yuno föddes av Ch Warriror Wold of Freeport, det är inte bekant om Grafmore hundklubb ägde el. födde upp ytterligare vita schäfrar. En av huvudinvändningarna mot den vita schäfern är att den skulle kunna göras ansvarig för att de mörka färgerna bleknar.
- Denna anklagelse har flera uppfödare tilbakavisat, med bevis som grund.
Mrs Dogde fastställer i sin bok från 1956 " Den vita schäfern i Amerika" att de tyska uppfödarna såg de ljusare färgerna som ett tecken på dekadens.
Hon hävdade att vitt är en färg och inte ett tecken på albinism,
Pigmentens kvalitet är god också hos de vita.
Dr. Leon F Whitney ägnade ett kapitel i sin bok " Hur man föder upp hundar ", 1947, åt de vita hundarna.
Han hänvisar till tre typer av vita hundar.
I sin bok " Hur hundar ärver pälsens färg" 1957, fastslår ClarenceLittle ,Sc D, att albinism är mycket ovanlig.
Han varnar för att sammanblanda albinism och den vitpälsade hundar med blå el. mörka ögon.
Gold Seck och Art går i sin bok " Detta är den tyska schäfern" till försvar: hos schäfrar finns några albinavkommor.
Faran för blek färg kommer inte från de mörkögda hundarna, antingen är färgen vit el. normal.
Det mest giltiga och avgörande bevismaterialet är emellertid stamböckerna.
Svarta och vita hundar har levt sida vid sida inom samma blodslinje utan att det har funnits något tecken till att de vita har föranlett blekare färg hos de de andra.

Den vita schäfern i Canada.

När den vita schäfern hade etablerat sig som ras i Amerika, spred sig dess rykte även i Canada.
Den entusiasm som var följden av den vita schäferns skönhet, blev efter första världskriget ännu större genom avkomman till Strongheard och Rin-Tin-Tin och II och IV.
Senare spred sig den vita schäfern också till Mexico.
I Canada dyker Mont Christie, Ajax och G V Major of Northmere upp, andra importerade hundar med goda anlag var : Reipel v.d Schnellenburg, Geir v. Blasienberg, Adalo v. Haus Berra, Ch. Quell v, Fredholz, Loungschwantz och Hila v. Woels